Monday, January 11, 2016
Ännu ett gästinlägg av en person jag alltid har beundrat, och beundrar. Min Facebookvän Marcus Birro. Förkämpe för det fria ordet, åsiktsfrihet och en sann demokrat som jag skrev i ett tidigare inlägg på min blogg där jag citerade Marcus.
Över till Marcus:
"Låt oss alltså (i möjligaste mån) lugnt och sakligt formulera oss kring det här nya...
Polisen vågar alltså inte att berätta sanningen om sexuella övergrepp mot småflickor för att, håll i er nu, sanningen skulle kunna stärka ett politiskt parti.
Gissa själv vilket...
Man skyddar förövarna alltså, människor som kränker småflickor och föraktar i utsökt äckel de utsatta och värnlösa...
Jag får läsa texten två gånger för jag tror inte det är sant. Inte ens jag trodde att den här bananrepubliken vi lever i var riktigt så här feg, lögnaktig och...galen.
Alla vet numera hur media hanterat känsliga frågor, sanningar har brutits nertill till halvsanningar, folk har fått sparken, fakta har undanhållits och journalister har drivit mer eller mindre indignerade kampanjer.
DN visste men valde att inte skriva. Sveriges största morgontidning väljer att INTE skriva sanningen för att de vill skydda folk från...öh...sanningen? SD? Tänka själva?
Att INTE publicera är ett solklart led i deras medvetna taktik att välja ut vad de vill berätta, och vad de inte vill berätta, för folk.
I torsdags stod Aftonbladets Anders Lindberg i Aktuellt och förklarade för mig och resten av Sverige att det inte finns något som heter åsiktskorridor...
För varje dag som går känns det mer som om hela Sverige är en enda åsiktskorridor... På lite olika sätt. Men med samma skräck för sanningen, för vanligt folks förmåga att själva dra egna slutsatser av verkligheten.
Det är ett grymt utstuderat folkförakt vi ser prov på.
Det var bland om sådant här jag ville snacka i Aktuellt förra veckan. Att ny media äntligen, inte bara satt en brandfackla i arslet på gammelmedia, utan att de satt eld på hela lögnhuset...
De flesta politiker har visslat i mörkret, inte vågat säga sanningen, hållit käften, ljugit eller låtit bli att säga sanningen.
Till sist har dock verkligheten blivit...tillräckligt verklig och även statsministern har tvingats i en annan riktning. Verkligheten har den förmågan att den segrar till slut. Verkligheten bryter alla förbannade politiskt korrekta vallar.
Jag är ett levande bevis på hur livrädd offentligheten är för människor som är dumdristiga nog att vägra hålla käft.
Men att polisen i rädsla för att "spela SD i händerna" helt enkelt ljuger om brott som begåtts, brott mot unga flickor på en festival, är inte bara ett brutalt svek mot flickorna, och ett pinsamt skyddande av brottslingar, utan faktiskt en gigantisk förtroendekris för hela poliskåren.
Tänk om någon myndighet sagt: "Nej, de här allvarliga uppgifterna rörande växthusgaserna kan vi då verkligen inte göra offentliga, tänk om folk vill rösta på MP då"...
Grejen är ju att allt det som sker nu, och som skett under lång tid men i offentligheten det senaste dryga halvåret kanske, är en gigantisk förtroendekris inte bara för polisen, inte bara för gammelmedia, inte bara för politikerna, journalisterna, tyckarna och gänget...
Det är en gigantisk förtroendekris för hela Sverige! Det är en stor fet skandal, en stinkande rättsröta, en kris för det här samhället. Det borde vara en väckarklocka för alla! Också för dem som i trygg oförskämdhet och maktarrogans kunnat hålla folket ifrån sig med ena armen och sortera sanningar och lögner med den andra, borde nog ängs
Det här landet vittrar sönder och samman. Det kränger och far i stormigt vatten.
Just som jag trodde det skulle bli lite gött att skriva "vad var det jag sade" så blir allting lite värre igen. Ibland vill man helt enkelt inte ha rätt.
Men vad är det för en bananrepublik Sverige har blivit?
Jag når nästan fler läsare nu än när jag jobbade på Expressen. Framförallt har jag under det här året upptäckt vilken avgrund det är mellan etablerad media och folket. Jag kände inte den oerhörda brist på respekt och tillit som folk, också de som läste det jag skrev, hade eller kände eftersom det var som att leva i en bubbla.
Men de sista två åren på tidningen började jag mer och mer ta mig ut ur den bubblan och jag trodde jag att det var i tidningens tjänst som jag gjorde det.
Jag trodde tidningen ville ha åtminstone en skribent med örat mot marken. Men tidningen, alltså makten, är inte intresserad av att ha örat mot marken. Makten vill vad makten har velat i alla tider. Behålla sin makt. Jag tror inte ens makten är medveten om marken. Den svävar ovanför, alltid några meter ovanför...
Men så ändras tekniken. Demokratins förutsättningar förändras. De mediala plattformarna som under så många år dominerat det offentliga samtalet har inte längre patent på sanningen. Det visar sig vara tvärtom.
Det visar sig vara så att de som skrikit att de stått för sanningen ljugit. De ertappas gång på gång med byxorna nere. De skriver och skriver och skriver och skriver och till sist sitter byxorna uppe igen...
Tills nästa gång...
Och nästa...
Så slår ljuset igenom överallt. Som ljuset alltid gör. Det är därför jag älskar det så. Ljuset slår alltid igenom!
Den nya mediala ordningen är ett faktum.
Folket håller på att välta hela den gamla ordningen på skallen. Det är en sorts demokratisk och omstörtande revolution i det tysta. Det sker så oerhört mycket på det här området dagligen just nu.
Det kommer inte sluta där. Jag tror vi kommer vara tvungna att inom fem, tio år revidera hela föreställningen om vilket land Sverige varit de senaste femton, tjugo åren.
Så grundläggande är allt det som händer nu.
Jag var en del av makten men åkte ut därifrån eftersom jag vägrade rätta mig i ledet. Jag trodde min tid var över. Jag vet att många hoppades på det, att de skulle få se mig på en av bänkarna nere vid Zinken, med en Rosita i näven, medan de flinade åt mig inne på fyrans buss på väg över Västerbron...
Jag trodde jag skulle hamna utanför. Jag trodde jag skulle förlora anseende, rykte, ställning, status.
Det enda jag förlorade var pengar och falska vänner.
Allt annat har jag kvar eller har erövrat.
Det är faktiskt storslaget.
(Läs och dela hur mycket ni vill)"
Över till Marcus:
"Låt oss alltså (i möjligaste mån) lugnt och sakligt formulera oss kring det här nya...
Polisen vågar alltså inte att berätta sanningen om sexuella övergrepp mot småflickor för att, håll i er nu, sanningen skulle kunna stärka ett politiskt parti.
Gissa själv vilket...
Man skyddar förövarna alltså, människor som kränker småflickor och föraktar i utsökt äckel de utsatta och värnlösa...
Jag får läsa texten två gånger för jag tror inte det är sant. Inte ens jag trodde att den här bananrepubliken vi lever i var riktigt så här feg, lögnaktig och...galen.
Alla vet numera hur media hanterat känsliga frågor, sanningar har brutits nertill till halvsanningar, folk har fått sparken, fakta har undanhållits och journalister har drivit mer eller mindre indignerade kampanjer.
DN visste men valde att inte skriva. Sveriges största morgontidning väljer att INTE skriva sanningen för att de vill skydda folk från...öh...sanningen? SD? Tänka själva?
Att INTE publicera är ett solklart led i deras medvetna taktik att välja ut vad de vill berätta, och vad de inte vill berätta, för folk.
I torsdags stod Aftonbladets Anders Lindberg i Aktuellt och förklarade för mig och resten av Sverige att det inte finns något som heter åsiktskorridor...
För varje dag som går känns det mer som om hela Sverige är en enda åsiktskorridor... På lite olika sätt. Men med samma skräck för sanningen, för vanligt folks förmåga att själva dra egna slutsatser av verkligheten.
Det är ett grymt utstuderat folkförakt vi ser prov på.
Det var bland om sådant här jag ville snacka i Aktuellt förra veckan. Att ny media äntligen, inte bara satt en brandfackla i arslet på gammelmedia, utan att de satt eld på hela lögnhuset...
De flesta politiker har visslat i mörkret, inte vågat säga sanningen, hållit käften, ljugit eller låtit bli att säga sanningen.
Till sist har dock verkligheten blivit...tillräckligt verklig och även statsministern har tvingats i en annan riktning. Verkligheten har den förmågan att den segrar till slut. Verkligheten bryter alla förbannade politiskt korrekta vallar.
Jag är ett levande bevis på hur livrädd offentligheten är för människor som är dumdristiga nog att vägra hålla käft.
Men att polisen i rädsla för att "spela SD i händerna" helt enkelt ljuger om brott som begåtts, brott mot unga flickor på en festival, är inte bara ett brutalt svek mot flickorna, och ett pinsamt skyddande av brottslingar, utan faktiskt en gigantisk förtroendekris för hela poliskåren.
Tänk om någon myndighet sagt: "Nej, de här allvarliga uppgifterna rörande växthusgaserna kan vi då verkligen inte göra offentliga, tänk om folk vill rösta på MP då"...
Grejen är ju att allt det som sker nu, och som skett under lång tid men i offentligheten det senaste dryga halvåret kanske, är en gigantisk förtroendekris inte bara för polisen, inte bara för gammelmedia, inte bara för politikerna, journalisterna, tyckarna och gänget...
Det är en gigantisk förtroendekris för hela Sverige! Det är en stor fet skandal, en stinkande rättsröta, en kris för det här samhället. Det borde vara en väckarklocka för alla! Också för dem som i trygg oförskämdhet och maktarrogans kunnat hålla folket ifrån sig med ena armen och sortera sanningar och lögner med den andra, borde nog ängs
Det här landet vittrar sönder och samman. Det kränger och far i stormigt vatten.
Just som jag trodde det skulle bli lite gött att skriva "vad var det jag sade" så blir allting lite värre igen. Ibland vill man helt enkelt inte ha rätt.
Men vad är det för en bananrepublik Sverige har blivit?
Jag når nästan fler läsare nu än när jag jobbade på Expressen. Framförallt har jag under det här året upptäckt vilken avgrund det är mellan etablerad media och folket. Jag kände inte den oerhörda brist på respekt och tillit som folk, också de som läste det jag skrev, hade eller kände eftersom det var som att leva i en bubbla.
Men de sista två åren på tidningen började jag mer och mer ta mig ut ur den bubblan och jag trodde jag att det var i tidningens tjänst som jag gjorde det.
Jag trodde tidningen ville ha åtminstone en skribent med örat mot marken. Men tidningen, alltså makten, är inte intresserad av att ha örat mot marken. Makten vill vad makten har velat i alla tider. Behålla sin makt. Jag tror inte ens makten är medveten om marken. Den svävar ovanför, alltid några meter ovanför...
Men så ändras tekniken. Demokratins förutsättningar förändras. De mediala plattformarna som under så många år dominerat det offentliga samtalet har inte längre patent på sanningen. Det visar sig vara tvärtom.
Det visar sig vara så att de som skrikit att de stått för sanningen ljugit. De ertappas gång på gång med byxorna nere. De skriver och skriver och skriver och skriver och till sist sitter byxorna uppe igen...
Tills nästa gång...
Och nästa...
Så slår ljuset igenom överallt. Som ljuset alltid gör. Det är därför jag älskar det så. Ljuset slår alltid igenom!
Den nya mediala ordningen är ett faktum.
Folket håller på att välta hela den gamla ordningen på skallen. Det är en sorts demokratisk och omstörtande revolution i det tysta. Det sker så oerhört mycket på det här området dagligen just nu.
Det kommer inte sluta där. Jag tror vi kommer vara tvungna att inom fem, tio år revidera hela föreställningen om vilket land Sverige varit de senaste femton, tjugo åren.
Så grundläggande är allt det som händer nu.
Jag var en del av makten men åkte ut därifrån eftersom jag vägrade rätta mig i ledet. Jag trodde min tid var över. Jag vet att många hoppades på det, att de skulle få se mig på en av bänkarna nere vid Zinken, med en Rosita i näven, medan de flinade åt mig inne på fyrans buss på väg över Västerbron...
Jag trodde jag skulle hamna utanför. Jag trodde jag skulle förlora anseende, rykte, ställning, status.
Det enda jag förlorade var pengar och falska vänner.
Allt annat har jag kvar eller har erövrat.
Det är faktiskt storslaget.
(Läs och dela hur mycket ni vill)"
